Vad har jag gjort sedan Vätternrundan förra helgen?? Eh....suttit still! Hade inte planerat det så men i onsdags kom det något slags bultande och värkande i min vänsterarm, första reaktionen var att jag legat konstigt. Smärtan steg gradvis under dagen och på kvällen gjorde det så ont att jag inte kunde lyfta armen åt något håll. Som alltid började jag att självdiagnostisera mig på Google. Antingen hade jag cancer, fått hjärtinfarkt eller någon mystisk träskfeber som dog ut 1843. Jag trodde inte på något utav det utan gick fortfarande på min teori om att ha sovit konstigt och att allt skulle vara som vanligt morgonen där på...var det inte kan jag säga! Gick till jobbet med en sådan smärta jag aldrig tidigare känt, jag ville bara såga av mig armen. Försökte hålla god min men efter ett tag började jag storlipa ute i köket. En utav mina goa kollegor körde mig till läkaren och efter lite kläm å känn kom han fram till att jag hade slemsäcksinflammation...mums! Fick en kortisonspruta in i axeln å det där medlet gjorde så satans ont, kändes som om hela bicepsmuskeln utvidgade sig som en blåsfisk. Lillsyran kom hem och tog hand om mig med mat, glass å kaffe...tack fina <3 Blev redan mycket bättre på fredagen å nu är jag i princip bra igen.

Det var en jävla tur att axelfanskapet rättade till sig för sista måndagen i varje månad anordnar Mölndal Outdoor prova-på triathlon vid Råda och det var så roligt första gången jag provade att jag verkligen inte ville missa resterande gånger! Så igår tog jag mitt nätta pick och pack, drog med mig Linnea och körde upp till Råda. När vi kom dit var det fullt med folk och nummerlapparna hade nästan tagit slut, som tur var knep jag den sista våtdräkten som man får låna från 2XU, helt grymma våtdräkter! Redo och snygga som få stapplade vi ned till simstarten på den kortare banan. Jag å Linnea e sånna jävla betongbarn att vi får ont under fötterna när vi trampar barfota på löv...snark. Simmet kändes bättre denna gång och jag var inte sist upp :D Jag var dock livrädd för det äckliga sjögräset som stack upp som långa spett ur vattnet :/ Upp ur vattnet - upp på cykeln. Hade mjölksyra i vänster lår typ hela tiden. Av cykeln - i löpardojjorna. Det gick mycket bättre att springa denna gång även om benen var som bly även denna gång. Jag gjorde banan 2 min snabbare denna gång och har som mål att vara ytterligare lite snabbare nästa gång.

Dessa triathlonkvällar är skitmysiga! Det är trevligt folk, skön speaker, god fika å fina omgivningar. Nästa gång är den 29/7. Egentligen åker vi till sommarstugan den 28/7 men funderar på att åka två dagar senare :D

Stort tack till Mölndal Outdoor som fixar så fint!

En triatlets vardag :P

Försökte se lite arg ut för att jag inte vann den häftiga gröna hjälmen

Detta inlägg har jag väntat länge på att få skriva. Om någon hade frågat mig för två år sedan om jag skulle cykla Vätternrundan någon gång så hade jag förmodligen bara tittat, fnyst och frågat om hen var dum i huvudet. Jag vet inte när jag blev lite nyfiken på att cylkla detta lopp, förmodligen var det förra sommaren när Moa körde loppet och jag hörde henne berätta. Jag ville väl helt enkelt inte vara sämre jag :) Här kommer min berättelse från Vätternrundan 2013. Varning för lååångt inlägg :)

Jag och Linnea träffades vid 11.30 på centralen i fredags för att ta Lygnartåget till Motala. Jag kan verkligen rekommendera detta färdsätt, bra arrangerat med mat ombord och Sport Spec. är med hela tiden och bistår med gratis cykelservice. Bokar man sovkupé så är allt klappat å klart! På plats i Motala fick vi ställa cyklarna i ett cykelgarage där de fick sova en stund innan avfärd :) Vi tog en sväng in till torget och gick in i kommersen, så jävla mycket folk va! Handlade lite VR prylar och sedan gick vi tillbaka till tåget och försökte få lite sömn innan start.

Efter fix och trix på cyklarna så begav vi oss till starten. Vinden hade bestämt sig för att stanna och det blåste ca. 8 sekundmeter när vi startade. 22.08 gick skottet och iväg var vi! Det kändes väldigt överväldigande att vi äntligen var en del utav loppet vi tränat för så länge och som upptagit mycket tanketid. Blåsten höll i sig, vi la oss bakom en klunga som höll ett bra tempo för oss, de tog vind och det kändes bra. Det satt mycket folk i baden-baden stolar längs vägen och hejjade. Jag uppskattar alla som hejjar sååå himla mycket! Första stoppet kom efter 4,7 mil i Ödeshög. Gick på dass, åt bullar, drack blåbärssoppa och klädde mig för nattkörning. Linnea hade tagit med världens grymmaste pannlampor som lös upp vägen en bra bit framför oss - guld värda! Linnea har foton från denna depå som jag får be om.

Vägen fortsatte mot Gränna, var mysigt att se 1000-tals röda lampor i ett långt band flera kilometer framåt. När vi kom in på kullerstenarna i Gränna så vaknade vi på riktigt! Helvete vad det skakade och hoppade. Kroppen var helt surrig efter det. När vi kom till stoppet i Gränna behövde Linnea massage för sitt diskbråck - hon e helt jävla otrolig som cyklat 30 mil med det! Jag passade på att ta en massage jag med, jävlar i havet vad han tryckte å klämde. Gjorde så ont så jag mådde illa, men det var himla gött efteråt. Vi slänge i oss mer bulle å blåbärssoppa och körde vidare mot Jönköping där första varma maten väntade. Gryningen hade börjat så smått och det gav mig massor utav ny energi.

Jag kände mig pigg och fräsch så jag märkte inte ens att jag hade kört i 27 rätt så länge. Det är snabbt för mig! När vi kom fram till Jönköping så var Linnea rätt så hängig - vad det såg ut som i alla fall. Men jag lovade henne att hon skulle ta mig på slutet - den som läser vidare får se :) Det var sjukt gott med köttbullar å mos. Vi satte oss ned på golvet i en stor lagerlokal, då kände man att benen var lite stela. Folk låg lite överallt och såg utslagna ut, då blev jag lite nervös. Det är ju mer än hälften kvar och folk ser ut såhär :/ Vi stålsatte oss, tog oss upp från golvet och hoppade upp på cyklarna igen. Trots flitigt smörjande utav Queen Victoria (som jag har hört att det heter) så började skavsåren att komma, var INTE roligt, speciellt när jag visste att det skulle bli värre. Det gjorde ont att sätta sig på sadeln :(

Efter Jönköping var det dags att börja ladda för de omtalade backarna i Bankeryd. Solen hade kommit fram och lös vackert på sjön. Jag tycker inte att backarna var något att tala om, visst var de lite sugande men jag trodde att de skulle vara jobbigare då vi redan hade 13 mil i benen. Väl uppe fick vi stanna och plocka av oss lite kläder för det började bli varmt - eller så varmt en cyklist kan tycka att det är kl. 06 på morgonen. Vi kom fram till stoppet i Fagerhult. Victoria skrek rejält, hade börjat bli stora blåsor. Var en pina att sätta sig och kissa. Jag fick ta en medhavd strumpa och lägga som lite skydd, hjälpte väl mer mentalt än vad det egentligen hjälpte. Vi gick in och tog lite massage och körde sedan iväg.

Vägen mellan Fagerhult å Hjo var INTE rolig. Det kändes som en evighet och jag började bli jättetrött. Jag höll på att somna på cykeln, jag tror att jag blundade till en sekund å kom sedan på att det var direkt livsfarligt. Började sjunga björnen sover och pratade med mig själv så att jag inte skulle somna. Linnea kände likadant. Var lättad när vi kom fram till Hjo, var även svinhungrig så jag tror att jag såg små lasagner flyga framför ögonen. Jag hade blivit varnad för att det alltid var kö till maten i Hjo men vi gick bara rakt in å fick mat. Var så gott med lasagen, mackor, mjölk å kaffe! Vi hamnade bredvid ett gäng finnländare som inte var sena på att spä på fördommar om Finnländare när de tog upp varsin flaska vin ur cykelväskan å började dricka :D Jag bytte cykelbrallor för att få lite mer energi å känna mig fräsch. Fick ormsalva i sjuktältet till Victoria. Det kom en man som var helt nerblodad i ansiktet och hela cykeln var täckt i blod - såg honom senare i målet sittandes å käka mat så jag hoppas att han var på bättringsväg. Det var efter Hjo som det började att kännas får jag säga. Ville lägga mig å sova vid den fina bassängen :D Vi begav oss vidare mot Karlsborg. 

Nu hade det börjat göra riktigt ont. Inte så mycket i muskler eller så men mentalt, det hade blivit så jääävla tråkigt att cykla. Grå väg, trötta granar, sövande ljud från alla cyklister...bläääää. Men aldrig att jag skulle bryta! Väl framme i Karlsborg gick jag snabbt in på fb å såg att Moa hade gått i mål - då blev jag allt avis. Vi hade trots allt 9 mil kvar. Det är farligt att börjat tänka som jag gjorde, att det är mindre än ett Nationaldagslopp kvar. Jag underskattade hur kroppen skulle svara med 21 mil bakom sig! Man började märka att folk var trötta, många hade tunnelseende och såg sig inte för. Blev därför vittne till en krock med en som cyklade in i depån och en som cyklade ut men det gick ändå bra! Linnea hade fått riktigt ont i sitt knä och fick linda det. Jag var inte alls sugen på att hoppa upp på cykeln men ju länge stopp man tar desto svårare blir det att sparka igång sig. Biten till stoppet i Boviken var bara 2,1 mil men det kändes som 21 mil.

Det kändes som att vi cyklade i en evighet, det var ett lååångt sugande motlut och en bit framför oss hägrade en backe. Jag hade bestämt mig för att inte hoppa av och börja gå, det skulle inte backarna få! Det var inte så jobbigt som jag hade tänkt mig och längst upp i backen såg jag några filurer på högersidan. Det var Välsignelsens kontroll! En präst som står å välsignar alla :) Jag trodde inte att den skulle komma så tidigt så jag blev glad och fick energi - det är ju ändå en omtalad kontroll! Jag gjorde high-five med prästen, nu i efterhand kom jag på att han nog gjorde välsignelsetecknet och inte high-five :D Efter ihärdigt trampande kom vi fram till Bovikens kontroll. Jag la mig i en slänt å sträckte ut ryggen - luktade dock piss överallt för män kan ju inte gå på toa som oss andra! Precis när jag skulle resa mig å gå å ta en bulle så stormade det in typ en miljon cyklister å ställde sig i kö. Fan va grinig jag blev! Smet in i kön å tog en banan :) Linnea har bild från detta stopp.

Tragglade vidare mot stoppet vid Hammarsundet. Det var såååå jävla segt, jag var så uttråkad, mitt högerknä värkte och vänsterfoten gjorde så jävla ont. Hela undersidan på foten krampade och det hjälpte inte hur mycket jag än försökte röra foten, den hade bestämt sig för att förbli ett pain in the ass. Det kom en hel del stora klungor på denna sträcka. När jag inte tyckte att jag kunde cykla mer åt höger så skriker ett stort gäng "HÅLL HÖGER" varpå jag skriker "JAG KAN FAN INTE CYKLA NER I DIKET". Antar att tröttheten påverkade humöret. Vägen upp till bron över Hammarsundet var en plåga, lång seg å jävlig. Blåste gjorde det som fan. Väl på andra sidan bron väntade depån.

Jag satte mig ner i solen, tog bulle å blåbärssoppa och började känna mig jättekonstig. Förutom att tröttheten var enorm så började jag få frossa, känna mig skakig, må illa och var inte helt fokuserad. Jag känner igen denna känsla och det var vätske- och saltbrist. Jag klämde ur mig till Linnea att jag vet inte om jag orkar fortsätta varpå hon säger det jag egentligen gillar att höra "Du håller käft och fortsätter, det är fyra mil kvar, i helvete att du lägger av".   Vi var redo att cykla iväg men någonting sa mig att jag bara ville höra mig för med sjukvåradarna. Jag berättade hur jag mådde och sa att jag skulle cykla vidare. Damen höjde på ögonbrynen, ropade på sin kollega som avrådde mig från att fortsätta...på ett tag i alla fall. De proppade i mig 4 resorb samt la i två stycken i mitt vatten. Jag klunkade i mig, åt saltgruka (som jag tycker är så sjuuukt äckligt) och satte mig i skuggan. Efter 15 min började jag så smått känna mig bättre och efter 30 min var vi på väg mot sista stoppet i Medevi.

Jag började grina - 4 mil kändes såå långt och backigt var det! SUB 9 grupperna körde om oss efter 27 mil - de startade 12 timmar efter oss :/ Vid sista stoppet var jag så glad att det snart var över. Vi käkade bullar med honung, drack blåbärssoppa igen och snackade med en kille som hade cyklat på en militärcykel. Han gav mig den bästa kommentaren jag någonsin hört. Jag frågade honom varför han cyklade på en sådan varpå han svarar "För att jag har ingen annan"...han visste hur man fick tyst på en stadstjej :D 

Sista två milen var svinlånga även de, jag var övertygad om att någon hade vält skylten för 10km kvar...för den kom aldrig! Tillslut kom den och efter en kurva så såg vi Motala en bit bort! Vi spurtade de sista 3km in i mål. Vi var så jävla glada när vi rullade in över mållinjen och fick vår medalj. Så fruktansvärt trötta, stolta, glada, upprymda och alla känslor där emellan. Linneas mamma var så himla gullig som kom och hämtade oss! Vi tog med oss pastasallad, bytte om och satte oss i bilen för hemfärd. Försökte hålla mig vaken en bit för att inte bli för osocial. Men jag somnade som en gris, vaknade när vi tankade i Jönköping, vaknade till i Borås å så sov jag hela vägen tills vi rullade in på gatan här hemma.

Jag är så jävla stolt över mig och Linnea. Vi har tränat å kämpat så jävla länge för detta! Idag är jag väldigt trött, har ont i kroppen och känner mig allmänt bakis. Men långt in i mig har nerven börjat darra igen...Vansbro 7 juli!

Nu är vi på plats på cykeltåget till Motala :) Vi har hamnat bredvid två sköna gubbar varav en har varit lärare på Kongahälla när jag gick där. Tåget e jättegammalt å jättemysigt. Typ 500 meter långt med massor utav cykelgalna människor. Min kollega Karin å hennes kompis Linn har en egen sovkupé - lyxisar :) Om en dryg timma serveras det pastabuffé - det är nått särskilt med de där pastamåltiderna i samband med lopp. Jag tror att Barilla surfar gött på träningsvågen!

Jag är fortfarande jävligt pirrig å jag hoppas kunna sova något sedan. Å glöm inte...22.08 startar jag!

Diskolampa i tåget!

Nu är det verkligen inte långt kvar. På fredag är det dags, 30 mil runt Vättern på cykel. Jag är så sjukt laddad att jag knappt kan vänta på att starta. Veckan har hittills kantats utav pirr i magen, myskänslor, förväntan och nervositet. Jag har tränat så gott jag har kunnat, jag har cyklat över 100 träningsmil varav 2 långpass. Jag måste även tala om att jag är jätterädd för att tvingas bryta utav någon anledning, jag har så höga krav på mig själv så det finns inte i min värld att jag ska bryta! Jag har ett gäng här hemma som prenumererar på mitt nummer och jag SKA se till att det plingar i deras telefoner hela vägen!

Ikväll ska jag börja packa, är livrädd för att jag ska glömma ta med något utav det mest viktiga, typ skorna eller nått. Å skulle jag glömma något så vafan...det går att köpa nytt! Ikväll har jag tagit en liten sväng till Kållered och tillbaka för att känna in min nya sadel, en liten justering framåt å den är perfekt. Det känns som att sitta på en prinsesstårta, hoppas att det gör det även efter 20 mil :/ Har hinkat ingefärste på jobbet idag för att mota förkylningar i grind så att säga :)

Nu blir det nog ingen mer uppdatering innan vi sitter på Lygnartåget på fredag. Fem timmar utav konstant cykelsnack och pastabuffé - längtar riktigt mycket!

I torsdags cyklade jag och Linnea Nationaldagsloppet. 10 mil varav de första fem var enbart backar. När vi kom till den berömda Edsåsbacken så möttes vi utav denna skylt...11% lutning alltså. Detta var den enda backen jag hoppade av cykeln och började traska, men i mitten gav jag mig fan på att jag skulle cykla resten. Jag börjar bli rätt grym på att klicka i pedalerna i backe, jag har ju fått öva om man säger så...dålig karaktär i backar och hoppar av när jag blir trött :P

Nu till mitt eventuella ärkemisstag. Jag pallar inte min sadel längre, efter typ 7 mil är jag helt bortdomnad i vaginan. Jag är ledsen kära läsare, jag kommer alltid kalla våra könsorgan för sina rätta namn. Jag kommer att lära mina barn att det heter snopp och vagina, inga töntiga snippivippi, muffipuffi eller något sådant. Kom nu inte dragandes med det förbannade ordet snippa, det är fortfarande ett förlöjligande utav det kvinnliga könsorganet. Visst..vagina låter väl lite halvtrist men det är den rätta benämningen enligt mig. Hur som helst....

Jag har köpt en ny sadel. Enligt ALLA råd på alla cykelsidor så ska man inte byta sadel en vecka innan Vättern. Men jag känner att det kan inte bli värre än vad det redan är. Jag får testa den på onsdag, sedan får det bära eller brista.

Jag vet inte om det är jag som är konstig men om man studerar sadeln lite närmre så ser det ut som en tjej (bakifrån) som böjer sig framåt, har ytterst lite fett på benen och har gjort sina squats :D

105 mil är cyklade sedan 9e mars. Jag är alltså bra förberedd inför Vättern om en dryg vecka, om man går enligt Vätterns träningsråd. Ett långpass på 14 mil är även avklarat, hade suttit extra gott med en sådan runda till. Men jag får inte till det tidsmässigt. Dagens 10-milare på Nationaldagsloppet får räcka! Jag känner mig mycket stolt över att ha haft en sådan träningsdisciplin att jag nått mina 100. Hade 10 mil per vecka som mål och lyckades hålla det!

God Natt!

Nu är det nära att jag spräcker 100-milsgränsen, jag har till dagens datum cyklat ihop 95 mil och med torsdagens Nationaldagslopp på 10 mil så kommer gränsen att nås denna vecka! När jag började skrapa mil i slutet på mars så kändes det väääääldigt långt bort. Men snart är jag där!

I lördags var det sedan länge planerat en cykeltur till Varberg och tillbaka. Jag skulle vara hos Linnea vid 10 men med min grymma planering så var jag där vid 11! Linna den stackarn har fått diskbråck men kunde ändå hänga på, hon var fantastisk! Tydligen ska man röra på sig så mycket man kan. Vädret bjöd på strålande sol och 21 graders värme, väl insmorda med solkräm begav vi oss. När vi kom ned till Fjärås så körde jag över ett gupp och så började bakhjulet att kännas vääääldigt konstigt...punkan var ett faktum. Åke i Parken lärde mig för ett tag sedan hur jag lagar punka, bara det att det tar sådan jävla tid. Punkan kom lägligt vid Shellmacken och där raggade jag upp ett par bikers som hjälpte mig. Ronny hade till och med jobbat med att laga cyklar - som tack för hjälpen bjöd jag alla bikers på glasskalas!

Bilden tagen från Linneas blogg

Med lagad cykel fortsatte vi mot Varberg. Solen gassade och jag drack vatten som en flodhäst. Vägen mellan Väröbacka och Varberg var den tråkigaste ever, snudd på att jag hellre rensar golvbrunnen i badrummet istället. Några saker som är jäkligt märkliga som man upptäcker först när man blivit cyklist är att cykelbanor helt plötsligt bara kan ta slut, skyltarna är borta och framför en går det en 120 väg. En annan sak är att när man cyklar på 70 vägar så blir de helt plösligt 100 vägar utan förvarning. Då är det lite svårt som cyklist att vända på klacken och köra tillbaka - då kör man ju mot trafiken liksom. Detta hände oss - 70 gick över till 100 och vi fick svänga in till vägkanten. En sak som jag vill säga till er bilister är SLUTA TUTA FÖR I HELVETE NÄR JAG STÅR UTMED VÄGGRENEN...JAG HAR INTE HAMNAT DÄR FÖR ATT DET ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT....JAG HAR CYKLAT FEL ERA IDIOTER!!! Till slut hade vi hittat en annan väg och stannade tvärt på donken i Varberg - hungriga som få.

Linnea e så jävla glad över sin wrap!

Sedan var det bara hemvägen kvar och jag kan förvarna att vägen mellan Väröbacka och Varberg var lika jävla tråkig  från andra hållet med. Någon stans i höjd med Åsa började jag tröttna rejält på landsväg, mina armar värkte och fingrarna började strejka när jag skulle växla, de orkade liksom inte riktigt. En bit innan fjärås slängde vi oss i ett dike å sträcke ut ryggen och ett par andra kroppsdelar - det är här jag måste ta till pannbenet - det är nu jag börjar bli riktigt gnällig å grinig å så jääävla trött på landsväg - grå asfalt - vita kantmarkeringar - gödsellukt

Jag hade lyckats komma upp på fötter igen

Vi kämpade på bra och kom hem till Linnea vid 20.30 Där väntade en kall öl å lite grill - tack Magnus!! Rundan slutade på 14 mil och jag behöver göra en sådan runda till innan Vättern nästa fredag!

Det har kommit lite roliga grejer i brevlådan idag. Ett badlakan beställt från ensvenskklassiker.se och mitt Enervitpaket till Vätternrundan! Jag är dessutom maniskt rädd att bli förkyld eller nått annat skit tills nästa fredag - så alla ni sjuka - STAY AWAY