Detta inlägg har jag väntat länge på att få skriva. Om någon hade frågat mig för två år sedan om jag skulle cykla Vätternrundan någon gång så hade jag förmodligen bara tittat, fnyst och frågat om hen var dum i huvudet. Jag vet inte när jag blev lite nyfiken på att cylkla detta lopp, förmodligen var det förra sommaren när Moa körde loppet och jag hörde henne berätta. Jag ville väl helt enkelt inte vara sämre jag :) Här kommer min berättelse från Vätternrundan 2013. Varning för lååångt inlägg :)

Jag och Linnea träffades vid 11.30 på centralen i fredags för att ta Lygnartåget till Motala. Jag kan verkligen rekommendera detta färdsätt, bra arrangerat med mat ombord och Sport Spec. är med hela tiden och bistår med gratis cykelservice. Bokar man sovkupé så är allt klappat å klart! På plats i Motala fick vi ställa cyklarna i ett cykelgarage där de fick sova en stund innan avfärd :) Vi tog en sväng in till torget och gick in i kommersen, så jävla mycket folk va! Handlade lite VR prylar och sedan gick vi tillbaka till tåget och försökte få lite sömn innan start.

Efter fix och trix på cyklarna så begav vi oss till starten. Vinden hade bestämt sig för att stanna och det blåste ca. 8 sekundmeter när vi startade. 22.08 gick skottet och iväg var vi! Det kändes väldigt överväldigande att vi äntligen var en del utav loppet vi tränat för så länge och som upptagit mycket tanketid. Blåsten höll i sig, vi la oss bakom en klunga som höll ett bra tempo för oss, de tog vind och det kändes bra. Det satt mycket folk i baden-baden stolar längs vägen och hejjade. Jag uppskattar alla som hejjar sååå himla mycket! Första stoppet kom efter 4,7 mil i Ödeshög. Gick på dass, åt bullar, drack blåbärssoppa och klädde mig för nattkörning. Linnea hade tagit med världens grymmaste pannlampor som lös upp vägen en bra bit framför oss - guld värda! Linnea har foton från denna depå som jag får be om.

Vägen fortsatte mot Gränna, var mysigt att se 1000-tals röda lampor i ett långt band flera kilometer framåt. När vi kom in på kullerstenarna i Gränna så vaknade vi på riktigt! Helvete vad det skakade och hoppade. Kroppen var helt surrig efter det. När vi kom till stoppet i Gränna behövde Linnea massage för sitt diskbråck - hon e helt jävla otrolig som cyklat 30 mil med det! Jag passade på att ta en massage jag med, jävlar i havet vad han tryckte å klämde. Gjorde så ont så jag mådde illa, men det var himla gött efteråt. Vi slänge i oss mer bulle å blåbärssoppa och körde vidare mot Jönköping där första varma maten väntade. Gryningen hade börjat så smått och det gav mig massor utav ny energi.

Jag kände mig pigg och fräsch så jag märkte inte ens att jag hade kört i 27 rätt så länge. Det är snabbt för mig! När vi kom fram till Jönköping så var Linnea rätt så hängig - vad det såg ut som i alla fall. Men jag lovade henne att hon skulle ta mig på slutet - den som läser vidare får se :) Det var sjukt gott med köttbullar å mos. Vi satte oss ned på golvet i en stor lagerlokal, då kände man att benen var lite stela. Folk låg lite överallt och såg utslagna ut, då blev jag lite nervös. Det är ju mer än hälften kvar och folk ser ut såhär :/ Vi stålsatte oss, tog oss upp från golvet och hoppade upp på cyklarna igen. Trots flitigt smörjande utav Queen Victoria (som jag har hört att det heter) så började skavsåren att komma, var INTE roligt, speciellt när jag visste att det skulle bli värre. Det gjorde ont att sätta sig på sadeln :(

Efter Jönköping var det dags att börja ladda för de omtalade backarna i Bankeryd. Solen hade kommit fram och lös vackert på sjön. Jag tycker inte att backarna var något att tala om, visst var de lite sugande men jag trodde att de skulle vara jobbigare då vi redan hade 13 mil i benen. Väl uppe fick vi stanna och plocka av oss lite kläder för det började bli varmt - eller så varmt en cyklist kan tycka att det är kl. 06 på morgonen. Vi kom fram till stoppet i Fagerhult. Victoria skrek rejält, hade börjat bli stora blåsor. Var en pina att sätta sig och kissa. Jag fick ta en medhavd strumpa och lägga som lite skydd, hjälpte väl mer mentalt än vad det egentligen hjälpte. Vi gick in och tog lite massage och körde sedan iväg.

Vägen mellan Fagerhult å Hjo var INTE rolig. Det kändes som en evighet och jag började bli jättetrött. Jag höll på att somna på cykeln, jag tror att jag blundade till en sekund å kom sedan på att det var direkt livsfarligt. Började sjunga björnen sover och pratade med mig själv så att jag inte skulle somna. Linnea kände likadant. Var lättad när vi kom fram till Hjo, var även svinhungrig så jag tror att jag såg små lasagner flyga framför ögonen. Jag hade blivit varnad för att det alltid var kö till maten i Hjo men vi gick bara rakt in å fick mat. Var så gott med lasagen, mackor, mjölk å kaffe! Vi hamnade bredvid ett gäng finnländare som inte var sena på att spä på fördommar om Finnländare när de tog upp varsin flaska vin ur cykelväskan å började dricka :D Jag bytte cykelbrallor för att få lite mer energi å känna mig fräsch. Fick ormsalva i sjuktältet till Victoria. Det kom en man som var helt nerblodad i ansiktet och hela cykeln var täckt i blod - såg honom senare i målet sittandes å käka mat så jag hoppas att han var på bättringsväg. Det var efter Hjo som det började att kännas får jag säga. Ville lägga mig å sova vid den fina bassängen :D Vi begav oss vidare mot Karlsborg. 

Nu hade det börjat göra riktigt ont. Inte så mycket i muskler eller så men mentalt, det hade blivit så jääävla tråkigt att cykla. Grå väg, trötta granar, sövande ljud från alla cyklister...bläääää. Men aldrig att jag skulle bryta! Väl framme i Karlsborg gick jag snabbt in på fb å såg att Moa hade gått i mål - då blev jag allt avis. Vi hade trots allt 9 mil kvar. Det är farligt att börjat tänka som jag gjorde, att det är mindre än ett Nationaldagslopp kvar. Jag underskattade hur kroppen skulle svara med 21 mil bakom sig! Man började märka att folk var trötta, många hade tunnelseende och såg sig inte för. Blev därför vittne till en krock med en som cyklade in i depån och en som cyklade ut men det gick ändå bra! Linnea hade fått riktigt ont i sitt knä och fick linda det. Jag var inte alls sugen på att hoppa upp på cykeln men ju länge stopp man tar desto svårare blir det att sparka igång sig. Biten till stoppet i Boviken var bara 2,1 mil men det kändes som 21 mil.

Det kändes som att vi cyklade i en evighet, det var ett lååångt sugande motlut och en bit framför oss hägrade en backe. Jag hade bestämt mig för att inte hoppa av och börja gå, det skulle inte backarna få! Det var inte så jobbigt som jag hade tänkt mig och längst upp i backen såg jag några filurer på högersidan. Det var Välsignelsens kontroll! En präst som står å välsignar alla :) Jag trodde inte att den skulle komma så tidigt så jag blev glad och fick energi - det är ju ändå en omtalad kontroll! Jag gjorde high-five med prästen, nu i efterhand kom jag på att han nog gjorde välsignelsetecknet och inte high-five :D Efter ihärdigt trampande kom vi fram till Bovikens kontroll. Jag la mig i en slänt å sträckte ut ryggen - luktade dock piss överallt för män kan ju inte gå på toa som oss andra! Precis när jag skulle resa mig å gå å ta en bulle så stormade det in typ en miljon cyklister å ställde sig i kö. Fan va grinig jag blev! Smet in i kön å tog en banan :) Linnea har bild från detta stopp.

Tragglade vidare mot stoppet vid Hammarsundet. Det var såååå jävla segt, jag var så uttråkad, mitt högerknä värkte och vänsterfoten gjorde så jävla ont. Hela undersidan på foten krampade och det hjälpte inte hur mycket jag än försökte röra foten, den hade bestämt sig för att förbli ett pain in the ass. Det kom en hel del stora klungor på denna sträcka. När jag inte tyckte att jag kunde cykla mer åt höger så skriker ett stort gäng "HÅLL HÖGER" varpå jag skriker "JAG KAN FAN INTE CYKLA NER I DIKET". Antar att tröttheten påverkade humöret. Vägen upp till bron över Hammarsundet var en plåga, lång seg å jävlig. Blåste gjorde det som fan. Väl på andra sidan bron väntade depån.

Jag satte mig ner i solen, tog bulle å blåbärssoppa och började känna mig jättekonstig. Förutom att tröttheten var enorm så började jag få frossa, känna mig skakig, må illa och var inte helt fokuserad. Jag känner igen denna känsla och det var vätske- och saltbrist. Jag klämde ur mig till Linnea att jag vet inte om jag orkar fortsätta varpå hon säger det jag egentligen gillar att höra "Du håller käft och fortsätter, det är fyra mil kvar, i helvete att du lägger av".   Vi var redo att cykla iväg men någonting sa mig att jag bara ville höra mig för med sjukvåradarna. Jag berättade hur jag mådde och sa att jag skulle cykla vidare. Damen höjde på ögonbrynen, ropade på sin kollega som avrådde mig från att fortsätta...på ett tag i alla fall. De proppade i mig 4 resorb samt la i två stycken i mitt vatten. Jag klunkade i mig, åt saltgruka (som jag tycker är så sjuuukt äckligt) och satte mig i skuggan. Efter 15 min började jag så smått känna mig bättre och efter 30 min var vi på väg mot sista stoppet i Medevi.

Jag började grina - 4 mil kändes såå långt och backigt var det! SUB 9 grupperna körde om oss efter 27 mil - de startade 12 timmar efter oss :/ Vid sista stoppet var jag så glad att det snart var över. Vi käkade bullar med honung, drack blåbärssoppa igen och snackade med en kille som hade cyklat på en militärcykel. Han gav mig den bästa kommentaren jag någonsin hört. Jag frågade honom varför han cyklade på en sådan varpå han svarar "För att jag har ingen annan"...han visste hur man fick tyst på en stadstjej :D 

Sista två milen var svinlånga även de, jag var övertygad om att någon hade vält skylten för 10km kvar...för den kom aldrig! Tillslut kom den och efter en kurva så såg vi Motala en bit bort! Vi spurtade de sista 3km in i mål. Vi var så jävla glada när vi rullade in över mållinjen och fick vår medalj. Så fruktansvärt trötta, stolta, glada, upprymda och alla känslor där emellan. Linneas mamma var så himla gullig som kom och hämtade oss! Vi tog med oss pastasallad, bytte om och satte oss i bilen för hemfärd. Försökte hålla mig vaken en bit för att inte bli för osocial. Men jag somnade som en gris, vaknade när vi tankade i Jönköping, vaknade till i Borås å så sov jag hela vägen tills vi rullade in på gatan här hemma.

Jag är så jävla stolt över mig och Linnea. Vi har tränat å kämpat så jävla länge för detta! Idag är jag väldigt trött, har ont i kroppen och känner mig allmänt bakis. Men långt in i mig har nerven börjat darra igen...Vansbro 7 juli!

 

linnea

16 juni 2013 22:00

Så jävla bra jobbat!! Jag sitter och knåpar på min historia nu, kommer knappt ihåg hälften, så jag får väl länka till ditt inlägg ;)

http://thefatcheerleader.com

Hanna Börjesson

16 juni 2013 23:48

Längtar efter att få läsa dina ord å din upplevelse :) Fan va skönt att du alltid var med! Kan inte tänka mig någon bättre klassikerkompis än dig

 

Anna Lundebring

16 juni 2013 22:18

Ni är så jävla duktiga!!! Kram

Hanna Börjesson

16 juni 2013 23:47

Tack fina Anna! Hoppas att du har det gott och mår bra :)

 

Lillian

18 juni 2013 13:04

Stoort grattis till prestationen!
Kul att läsa om loppet och era upplevelser, kan tänka mig känslan när målet äntligen finns inom synhåll! :-)

http://lilliansfoto.blogg.se

Hanna Börjesson

25 juni 2013 13:54

Tack Lillian :D Du är också redo för att köra klassikern tycker jag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta blir mitt sista inlägg här på Bloggplatsen. Drömmen om att bli egen blev för stor så nu mer hittar ni mig på www.cakeagainstshape.com   Hoppas att ni följer med mig dit!            Jag kommer sååå att sakna alla sköna smiliesar ...

God kväll!   Haft en bra måndag. Moa hörde av sig lite sådär mysigt spontant i förmiddags och frågade om vi skulle luncha. En lunch med Mob tackar jag aldrig nej till! Vi åt på Le Pain Avenyn och pratade om livets stora frågor: Crossfit, meningsl...

Det är sant...det har ligger ett tvättberg i min soffa som är högre än en herioinist blir efter en vild lördagkväll. Berget har legat där i över en vecka och ju mer jag tittar på det desto mer känner jag bara...nope, inte idag heller. Så den som vill...

Vet inte hur många gånger jag sagt den meningen sedan igår morse. De allra flesta gånger har det varit direkt menat till min älskade vän Jessica aka JesNil2010. Jessica har energi för 20000 människor och det hade väl jag också önskat att jag hade. Ig...

Hemma! En lång dag! Måste bara spy ur mig att jag avskyr alla brudar som lägger upp bilder på insta när dom ligger i soffan, tillfixat perfekt hår, sminket ser nygjort ut å med duckface å skriver "sååå trött efter en lång dag". Plus massa taggar med ...