Detta inlägg kommer faktiskt inte att handla om träning utan om något helt annat. De som känner mig utan och innan vet att jag är en känslig person som har lätt till tårar om något verkligen berör mig. Jag kan visa upp en yta som är hård och tuff men ibland skiner en mindre tuff Hanna igenom.

En separation är varken enkel eller rolig. I slutet på november bestämde jag mig för att gå isär från min Sambo. Det var ett beslut som satt långt inne och tog lång tid innan jag var färdig för att ta steget. Det är det absolut svåraste och tuffaste beslut jag tagit i mitt liv och det krävdes många och långa inre kamper. Jag ska inte säga att det var ett gemensamt beslut men det kom nog heller inte som en chock. Sedan november har jag bott på soffor hos familj och vänner. Man kan inte ha mer underbara nära och kära än vad jag har, alla har verkligen ställt upp till 1000. Vad som än händer så kommer jag alltid ställa upp tillbaka, vare sig det gäller att stanna för en helg eller en månad.

Intervallträning är inte roligt. Det är jobbigt, tufft, på gränsen till att spy men man vet att när man kommer ut på andra sidan så är man lite starkare än innan. Det är på detta sätt jag försökt att se på separationen.

Första intervallen - att våga ta steget och berätta hur man känner

Andra intervallen - flytta hem till syster för ett tag

Tredje intervallen - klara av vardagen fastän man inte vet vem man ska sova hos nästa vecka

Fjärde intervallen - prata med bank, göra upp om lägenhet, möbler mm.

Femte intervallen - packa ned sitt hem, packa ned egna saker, packa ned gemensamma saker

Sjätte intervallen - hitta en egen bostad att köpa

Sjunde intervallen - flytta till nya stället

Åttonde intervallen - packa upp, få i ordning

Genom att jag försökt att strukturera det på detta vis så har det blivit lättare för mig. Jag menar inte att det har varit lätt, det har varit ett rent helvete känslomässigt. Men jag har tagit mig igenom, intervall för intervall, och nu börjar jag äntligen känna att jag snart kommer ut på den andra sidan, lite starkare och ro i hjärta och själ. Jag trivs jättebra i min lilla etta i Bohus, nära till min älskade familj men även nära till vännerna och livet i stan.

Det är ju som så att man måste vara sann mot sig själv samt den man lever med. Jag var tvungen att lyssna djupt inom mig för att förstå att det inte fungerade längre. Jag vet inte om du läser detta men du är den finaste människan i världen, jag önskar dig allt gott och jag hoppas att du börjat få känna dig lite starkare. Även om du förmodligen inte kommer att göra det så vet du att du alltid får lov att höra av dig, även till min familj.

En ganska så rapp Hanna har haft en mjuk stund - jag hoppas att alla lyssnar till sig själva i vilken situation det än gäller. Då blir man sann mot sig själv och kan även bli sann gentemot andra.