....det är jag det! Men så jävla glad vet jag inte om jag är :/

Idag tisdag har jag varit på löparkväll här i Mölndal. Vi samlades vid Åby friidrott, en skara vältränade personer i diverse färgglada kläder...och så jag. Jag erkänner att jag inte alls trivs med att springa i grupp, jag tvingar mig iväg till dessa löparkvällar för att pusha mig själv att göra övningar jag själv annar inte gör. Idag gjorde vi långa intervaller, 1 km, 80% av maxfart. För mig kändes det som att jag sprang i kanske 60%, förmodligen var det kanske 30%. Jag blir väldigt stressad av att springa med andra, jag vill inte att folk ska titta på när jag måste stanna och pusta. Stressen gör att jag öppnar för hårt och får håll, andningen hinner inte med och jag blir surare och surare.

Det finns ju alltid gruppuppdelning på dessa pass. De som springer varvet på 1.30 följt av 1.45, 2.00 2.30 och så gruppen "Glada motionärer", aka ni suckers som segar ner oss andra och borde syssla med annat än löpning. Nu överdriver jag väldigt mycket, instruktörerna är väldigt snälla och förstående mot oss som springer långsammare (läs mig). Idag fick jag till och med en klapp på axeln, en ömkande blick och en vänlig ton som sa "Jag förstår att det är tufft, men du är stark som kör ändå"....äääh...tack!

Men jag är stolt över mig själv ändå som ger mig ut och trotsar mina starka övertygelser om att jag är dålig. Den 5 faldige varvsvinnaren Mats Erixon var med idag och gav tips, jag gillade honom, inga ömkande blickar utan bara ett kort och koncist "arbeta mer med armarna" när jag såg trött ut. Me likie!

Mats Erixon, Göteborgsvarvet 1985

Modet var lite annat då, retro!