I morse var jag på ett frukostmingel, på dessa mingel är det alltid en huvudperson som blir intervjuad. Idag var Emma Igelström huvudperson och det var så intressant att höra hennes berättelse. Hon har inte haft det lätt och jag känner igen mig själv när hon berättar om denna ständiga strävan efter att uppnå mer och mer, och när man väl har uppnått det man vill....ja inte fan är man gladare för det utan då är det nya saker att sträva efter. Känslan av att aldrig vara nöjd med det jag själv presterar ligger alltid och lurar, kan alltid göra bättre eller "detta klarar ju vem som helst".

Om det är några så kallade kändisar som jag verkligen beundrar och ser upp till så är det idrottsstjärnorna. De gör något för folket, de engagerar ibland en hel nation, de presterar något. Det tycker jag inte att artister eller modebloggare gör....sorry! Jag köpte Emmas bok som kom ut idag och fick den signerad....stolt :D

Min egen träning idag har bestått utav PT pass och 55 min TDF-spinning. Moa tvingade mig att springa upp å ner i en trappa, eftersom jag slarvade med tisdagsträningen så fick jag göra straffrundor. Hon e hård men det måste hon vara ifall jag ska få ett coconutass!! Vi kör mycket med kettlebells och jag känner mig sjukt osexig när jag ser mig själv i spegeln med två ryska minor i var sin hand. Jag känner mig som en ukrainsk kulstöterska, jag ser till och med bilder framför mig att jag spottar snus å lyfter på benet å lägger en fjärt...uurk. Men om det är någon som ska bli grym på landminor så är det jag!

Cyklingen var tuff, jag hade kola i benen och var inte superstark...jag erkänner att jag skruvade av lite motstånd ibland :/ Skulle man inte kunna göra som i South Park när Cartman sjunger Holy Night då han får en stöt varje gång han inte kan texten....att man får en redig kyss varje gång man lättar motstånd? En tanke bara...