I början på denna vecka bestämde jag mig för att fredagkvällen skulle ägnas åt löpning. Jag behöver sparka igång mig, det känns riktigt motigt när jag tänker på löpning. Mitt dåliga löparsjälvförtroende sätter igång redan innan jag ens börjat byta om till löparkläder. Jag tänker att jag är dålig på att springa, att jag kommer stanna efter 1,5 km och vara slut i muskler och flås, att det kommer att ta jättelång tid osv. Mitt mindset är helt enkelt inte på topp.

Dagen till ära hade mitt jobb ordnat after work med pizza, öl och cider. Hade det varit för åtta månader sedan så hade jag ätit minst 4 slizes och hinkat 3 burkar cider. Men idag försöker jag att tänka annorlunda. Idag var jag bestämd till 1000 att jag skulle ut och springa, jag åt 1,5 slize och sedan var det bra. Man känner sig alltid som en tråkmört när man lämnar kollegor i partystämning för något annat, i detta fall träning. Men saker och ting kommer inte av sig självt, ska jag springa ett Lidingölopp så måste jag skrota pizza och party till förmån för löparspåret...självklart inte jämt!

Väl framme vid 8km-spåret i Skatås så började jag jogga i ett lugnt tempo, ett tempo som kändes bra för mig. Det spelade ingen roll att jag blev omsprungen, jag är i spåret för min egen skull och min egen hälsa. Mitt första mål var att försöka jogga till 2km. Det kändes riktigt bra får jag säga, det lilla spöket som tidigare på dagen sagt åt mig att jag inte kunde springa var fortfarande vid min sida men fick aldrig något riktigt grepp och tillslut var spöket borta. Jag tänkte att jag kunde gå raskt upp för backarna, men varför ska jag tänka det innan jag ens prövat? Första backen tog jag lugnt och försiktigt - och det gick riktigt bra. Jag joggade på i mitt eget tempo och tillslut hade jag joggat runt hela 8-spåret! Och det kändes riktigt bra i kroppen! Jag är sjuhelsikes stolt över mig själv idag! Det måste vara min drivkraft av att klara av saker som gör att jag sitter i skrivande stund å är så jävla glad!

Sist jag sprang hela 8an var för 1,5 år sedan! Underbara Gaga var med mig runt hela spåret och gav mig exakt den energi och fokus jag behövde. Nu märker jag verkligen vad alla timmar med Moa i gymmet har gett mig. Min puls och mitt flås är något helt annat än vad det var i början på mars tidigare i år. Att vågen står på -10kg sedan februari är också en bidragande faktor till att jag känner det lättare med fysisk aktiviet. 10kg är faktistk 20 st. stora Bregottpaket!!

Moa - tack för att du får mig att tänka i andra banor de gånger jag bara vill peka fuck you åt mig själv i spegeln, äta godis och vara Hanna 5 år!